Expansion

Det är så lätt att tänka positivt när allt går bra, men hjälp så svårt det är när omständigheter i livet går oss emot och ger oss utmaningar. Och de där kloka orden, de där goda råden landar så ofta helt fel. Välmenande och tröstande ord, som bara vill hjälpa. ”Det kommer nog bli bra!” ” Det går över!” ” Du kommer gå starkare ur det här!” ”Du kommer lära dig något av det här som händer dig nu!”

Jag vet, jag har själv varit där, oförmögen att ta emot de goda och peppande orden. Och just nu är det många som är fyllda av oro och undrar hur det ska gå, vad kommer hända och hur ska jag klara mig? Det är jobbet, ekonomin, hälsan, allt rasar och vi vet ingenting. Hur ska vi hantera oron? Det är ju så lätt att hantera livet när vi har tillit och en tro. Men hur får vi den? Vad ska vi tro på? Vad är upp och ner med allt det här? Och hur kan man tänka att det ska komma något bra ut av det här? Jag förstår verkligen att det är en utmaning och jag har själv varit där. Men just nu står jag på andra sidan, känner mig lugn och har tillit. Vad har gjort skillnaden? Vad gjorde att jag nu står här och lugnt litar på att allt kommer att ordna sig?

Tidigare gick jag och önskade och väntade på att livet skulle bli så där lugnt och perfekt, till slut skulle allt ordna sig och jag skulle komma i mål. Men när jag släppte det perspektivet och accepterade att livet alltid kommer vara fullt av utmaningar så släppte också min strävan efter att komma i mål. Och nu menar jag inte att det kommer vara jobbigt, nej livet är magiskt och det kommer vara fullt med nya omständigheter, för vi lever på den här jorden som människor som utvecklas hela tiden. Vi expanderar! Och enda möjligheten att expandera är genom att vi möter omständigheter och situationer som får oss att växa. Det kommer göra ont, vi kommer uppleva sorg, vi kommer uppleva oro, och det kommer vara svårt att se klart ibland. Men det är inte ditt fel, det är inget straff.

Och nu är vi i många i en situation av stor expansion och vi har en möjlighet att se det som händer från olika perspektiv. Det händer ju om vi vill det eller inte. Resor blir avlysta, uppdragen i företaget blir avlysta, ekonomin lider, hälsan lider och här står vi – vi kan lika bra göra något bra av det. Och då menar jag inte att vi måste vara positiva eller tacksamma. Låt det jobbiga vara jobbigt, det är okej, men vänd din uppmärksamhet mot någonting annat också, något som är bra. Se hur många bra saker du kan skapa ut ur den situation du är i nu. Du stannar upp en stund, lyssnar djupare, reflekterar, du läser lite, skriver lite, andas lite djupare, du kanske dansar, sjunger lite, vilar, hinner ikapp, läker, möter dina skuggor inom dig, andas igen och möter dig själv på en djupare nivå.

Genom att uppleva och känna olika omständigheter, och uppleva olika möten, så kan vi också börja välja och skapa det liv vi tycker om. Det liv som är vårt liv. Hitta just din livsuppgift. Mörker gör så att vi kan uppskatta ljuset, sorgen så att vi känner glädjen, tyngden så att vi känner lättheten. Vi vill uppleva bättre hälsa när vi har upplevt att vara sjuka. Som livets största buffé kan vi välja och välja bort, när vi blir presenterade för livets olika omständigheter. Så det är kontrasterna som hjälper oss att börja definiera vad vi tycker om och det är kontrasterna som hjälper dig att sortera och skapa ditt drömliv, och framför allt hjälper dig att hitta din livsuppgift. Det kan ge en tröst när kontraster dyker upp, och hjälpa dig att se hur kontrasterna gör dig mer klar över vad du verkligen uppskattar, vad som är viktigt för just dig. Låt bli att tänka på problemet, och tänk istället på lösningen. När du upptäcker något du inte vill ha i ditt liv, fråga dig då vad du vill ha istället och fokusera på det.

Jag har upplevt många kontraster i mitt liv, och jag har verkligen undrat varför jag skulle behöva uppleva det. Jag har också varit där, i mörkret, där jag inte kunnat se vad det skulle vara bra för, och speciellt inte när det gick ut över mina barn. HUR kan det vara positivt på något sätt? ”Kunde inte livet bara vara bra?” undrade jag och bitterheten kom krypandes och jag började tappa min livsgnista och min inre glöd. Skulle livet verkligen vara så här jobbigt? Jag försökte kontrollera mitt liv mer och mer, – om jag bara gjorde rätt, om jag bara valde rätt väg, om jag bara var en god människa, en positiv människa, bra karma, alltid snäll, då skulle jag väl vara skyddad? Men nej, livet gav mig fler kontraster, och det blev ingen dans på rosor ändå. Vad hade jag gjort för fel? Kunde jag inte bara få vara lycklig nu?

Nu har jag förstått att vi aldrig slutar att expandera och det har gett mig ett sådant lugn.

Idag känner jag mig lycklig, idag kan jag se att allt som har hänt har lett mig hit, idag kan jag se med tacksamhet på de utmaningar jag har fått och de utmaningar som kommer nu. De är gåvor som visar mig perspektiv som jag har bett om att släppa taget om. Nu är jag redo. Vi får de utmaningar vi är redo att hantera. Jag vet att jag kommer klara det och jag vet att du kan klara det! Det viktigaste av allt, det är inte ditt fel att det händer, det är inget straff, du har inte valt fel, eller prioriterat fel. Du är på helt rätt plats! Allt är som det ska och allt kommer bli bra! Andas djupare, vila, dansa, skriv, sjunga, andas….

Låt oss expandera tillsammans!

I kreativa andetag// Sofi

Sofi Ek - Breda ut vingarna

Här kommer den nya tiden

Vi är alla skapare av vår egen verklighet, men som många människor har vi trott och levt efter en verklighet som är grundad på ett mer fysiskt betingat sätt att se livet på. Vi har räknat med och grundat hela vårt liv och vår verklighet på handling, att anstränga sig. Vi har trott på att vi måste offra oss, och att verkligen försöka, kämpa, sträcka oss lite till. Och vi har trott på konkurrens, att tävla med varandra, och att jämföra oss med andra.

Det här sättet att leva, har fört oss en bit på väg, vi har kommit långt på många sätt genom att leva så här, och de flesta som tittar på oss, tycker att vi har klarat oss bra, och vi har utvecklat ett förhållningssätt att känna oss stolta över oss själva när vi har kämpat så hårt.

Men när allt det är sagt, så drömmer vi fortfarande långt bortom vår nuvarande förmåga att uppnå våra drömmar, och det skapar en obalans inom oss, för vi vill ha mer än vad vi tillåter oss att ta emot.

IMG_5345

Jag har bestämt mig för att jag kommer vara snällare mot mig själv, och jag har bestämt mig för att jag ska ha mera roligt. Jag har bestämt mig för att jag ska tänka gladare tankar och jag har bestämt att jag ska titta efter saker omkring mig som är härliga och fyllda med energi för mig, saker som gör att jag kan må bra, och jag kommer koncentrera mig 100% på det, så mycket jag bara kan på de här sakerna.

Jag har bestämt mig för att lämna verklighet och realism någon annanstans, för det har bara stressat upp mig, och jag har bestämt mig för att så länge jag bara kan, så ska jag vara “den som drömmer för att må bra”, istället för att vara realisten som lever i verkligheten för att få förklaringar, uppmärksamhet, eller rättfärdigande.

Det finns en otrolig kraft i det här, och jag har bestämt mig för att försöka, jag har bestämt mig för att jag vill acceptera att hittills har livet fått mig att önska och fråga efter mycket, och jag har bestämt mig för att just nu börja tillåta mig ta emot mer.

Jag vet inte om det kommer leda till någonting alls, men jag tror på att jag kommer må bra i stunden och under tiden jag gör det här, och för mig är det allt jag önskar och det är nog för mig just nu,

Jag har beslutat mig för att sluta kämpa, för att få något att hända, jag har bestämt mig för att acceptera att jag är välsignad och värdig.

Jag har bestämt mig för att acceptera att jag står på en plats där bra saker strömmar emot mig, och jag har insett att trots att jag har kämpat så mycket, så har jag inte tillåtit mig ta emot tillräckligt, så jag har bestämt mig för att gå till väga på ett helt annat sätt.

Jag har bestämt mig för att ta den där lätta vägen, jag har bestämt mig för att sluta oroa mig, sluta älta, och sluta kämpa så mycket, och jag har bestämt mig för att bara ge mig allt det roliga, med lätthet, med skratt och med ett lätt hjärta så mycket jag bara kan klara.

Det är min plan för 2020!

Kreativa andetag// Sofi Ek

Lyssna på min musik här

Hemsida

Instagram

Facebook

Musik musik musik

Ibland undrar jag vad jag håller på med, är jag på rätt väg, är det egentligen så viktigt med sång och musik? Kanske skulle jag hålla på med något annat? Gör jag verkligen nytta i världen, bidrar jag med något när jag delar min musik och när jag hjälper andra att dela sin?

Men ja det är en retorisk fråga och bara mina inre sabotörer som ställer den frågan, för jag VET! Jag vet hur otroligt viktig musiken är i människors liv och jag vet hur otroligt viktig musiken är mitt eget liv.

Idag har Marie Fredriksson gått bort och jag vandrade igenom mitt liv och hennes musik och inser att hon har funnits där genom mitt liv, som en livboj, jag har gråtit till Maries röst, jag har tröstats i hennes sång, jag har längtat, jag har dansat och skrattat. Jag har definierat mina drömmar med hjälp av vad hon sjöng om, jag har fått insikter, lärt mig saker om livet, lyssnat på texterna, vänt och vridit, skapat mig mina egna värdegrunder genom texterna. Och rösten, wow, hennes röst har förlöst min själ, gett mitt hjärta vingar, mina inspärrade tårar fick äntligen flyta fritt nerför kinderna, tack vare hennes otroliga röst. Jag är så enormt tacksam att Marie valde att dela sin röst och sin sång med världen och jag kommer aldrig glömma vad hennes musik har gjort för mig.

Och just för att hon sjöng så äkta, rakt från hjärtat, vågade använda alla färger av regnbågen, så har hon också inspirerat mig till att välja den väg jag gjorde. Jag valde att utbilda mig inom Komplett sångteknik, på Complete Vocal Institute i Köpenhamn, tilläts alla färger av rösten, alla känslouttryck, , alla genres, fick bli accepterade OCH respekterade.

Så idag är jag inte alls i tvivel om jag har valt rätt väg, idag är min sabotörer inom mig väldigt tysta, tror t om att de klappar i händerna 😉 Idag känner jag en stolthet över att jag har valt att dela min sång med världen och att jag hjälper andra sångfåglar att sjunga ut från sitt hjärta.

Vila i frid Marie, du är saknad och jag vet att du fortsätter att sjunga i änglakören. Tack!

Kreativa andetag// Sofi Ek

Lyssna på min musik här

Hemsida

Instagram

Facebook

 

 

Levnadskonstnär

Nu är sommaren här och det är semester. Det är nu vi verkligen har möjlighet för att lyssna till vår inre röst och lusten kan få leda oss ännu mer. Jag fick äntligen möjlighet att åka till mitt älskade Gotland och har haft underbara dagar där min själ har fått fylla på med inspiration. Jag fick fyllt mina dagar med dans på stranden, soluppgångar och solnedgångar, dyka i vågorna i havet och leka med barnen, samla stenar, plocka blommor. Det är så underbart att få följa spontana ideer, varje dag kan bli som ett litet äventyr, få känna efter utan någon tid att passa och utan någon fast plan, bara se vart vägarna leder.

IMG_1555

Men det är inte enbart glädje och dansande lätt att börja fylla på själens behov för lust och glädje. Det kan ju nästan skapa en känsla av prestation och stress över hur glada och spontana vi ska vara. När jag äntligen får mer tid och plats till att öppna upp för mina kreativa ideer så känns det som att det kommer en flodvåg av saker jag vill göra, ställen jag vill se, människor som jag vill träffa. Som att slussen har öppnats och jag översköljs av hur många ideer som helst, och gärna på en och samma gång. Vilket bara resulterar i en övermäktig känsla. Där står jag handfallen mitt på golvet och runt omkring mig virvlar alla saker och jag vet inte vart jag ska börja och tillslut ger jag bara upp, sitter paralyserad och vet inte vart jag ska börja, vad ska jag välja först.

Julia Cameron beskriver den här reaktionen så bra, att det är vår inre konstnär, som reagerar lite som ett skilsmässobarn, den delen av oss är ledsen och sorgsen och vill berätta om hur försummad den har varit. Det kan också beskrivas som våra inre självsabotörer, en självdestruktiv kraft som spänner ben för oss när vi bryter gamla mönster. Som ett litet barn som sätter sig på tvären när vi äntligen vill iväg och förverkliga våra drömmar eller följa våra små infall av att göra något vi längtat efter. 

Jag tror att det här är ganska vanligt, när vi äntligen börjar lyssna på vår inre röst så förväntar vi att vi ska bli glada och studsa fram med lätthet, men istället kommer det kanske en känsla av sorg krypandes, eller kanske en känsla av ensamhet och irritation som vi inte vet var den kommer ifrån. Till slut slutar vi att ens försöka följa hjärtats lust, vi blir ju ändå bara ledsna. Den inre konstnären kanske trilskas redan innan vi kommer iväg till det roliga och som jag har gjort många gånger tidigare, bara ger upp innan jag ens kommit iväg.

Det är ganska vanligt att vi reagerar med att hantera den här förvirrande känslan med att ta ut den på andra, det finns alltid nått att börja bråka om när sorgen smyger sig på, eller varför inte klaga över hur dåligt det var arrangerat, eller vädret, bästa utvägen! 😉 där kan vi verkligen sucka och gnälla och ta ut vår besvikelse för den uteblivna lyckokänslan nu när vi äntligen kom iväg på vår efterlängtade utflykt. Vi gör det för att slippa den där jobbiga känslan, skapar ett sätt att undvika vad det egentligen handlar om.

Istället för att avreagera på andra eller klaga och kritisera den stackars kocken eller servitrisen, eller gnälla på vår partner, så kan vi lära att omfamna vår egen sårade besvikelse och känslan av försummelse under årets stressiga vardagsveckor då lusten blev knuffad till sidan och instängd bakom lås och bom. Den här lilla konstnären inom oss är sårbar och ombytlig, och vill så gärna berätta om hur mycket den har blivit försummad, gråta ut över alla gånger vi inte lyssnade, bara stängde och glömde bort vår egen lust och skaparkraft.

Med åren har jag lärt känna den här reaktionen och jag kan nu ta min lilla konstnär i handen och följa mina lustfyllda ideer även om känslor av försummelse och besvikelse pressar på. Ibland behöver jag släppa ut tårarna en stund innan jag kan gå, ibland behöver jag bara vara medveten om det. För varje år som går blir jag bättre på att hålla den här dörren öppen istället, och kommer närmare och närmare ett liv som jag INTE vill ha semester ifrån. Jag skapar ett liv där min lust får vara med och dörren till livet får stå öppen året runt.

Ta din inre konstnär i handen och gå ut och upplev livet, smaka på det roliga, känn det vackra och se det som berör din själ och låt dig värmas upp av solens strålar.

Kreativa andetag// Sofi Ek

Lyssna på min musik här

Hemsida

Instagram

Facebook

 

Prova ändå, viskade hjärtat

Jag får ofta fråga hur jag klarar av allt, hur jag hinner med allt, hur jag orkar allt?

Jag har tre barn små barn och en av dem har en kronisk sjukdom som kräver konstant vård, samtidigt har jag gått igenom tre vårdnadstvister, levt under hot, och har en exman som ville knäcka mig, både ekonomiskt och psykiskt och använder alla tillfällen till att skapa konflikt. De använder barnen som slagträ för att försöka få makt och kontroll över mig. De vet att barnen är min allra ömmaste punkt, och använder den kanalen för att straffa mig. Straffa mig för vad? Ja för att jag lämnade dem, att jag inte ville fortsätta vara deras energikanal, att jag tog med mig mitt ljus, min glädje och kärlek som jag spred omkring mig och så lämnade jag dem. Det finns tyvärr en del människor som vill leva på andra, som vill ta energin, som vampyrer….

Men det vill jag inte skriva mer om just nu, jag får ta det en annan gång. För vi har ju alla våra olika livshistoria, och många av oss har gått igenom någon slags kris eller gått vilse på vägen. Vi är många som vill hitta vår livsväg och livsuppgift. Och det är det jag vill skriva om, om hur vi hittar vår inre röst, hittar en balans i livet och jag vill dela med er hur jag har gjort för att orka, hur jag har hittat energin. För TROTS allt med våldsmän, småbarn, sjukdom, har jag tagit små steg mot ett självförverkligande, jag har vägrat ge upp, jag har sökt en väg fram mot ett liv i kärlek och gått mot ”ljuset” som jag kallar det. Under samma period som jag bröt mig ur en våldsrelation, och gick igenom de svåraste åren med rättegångar, så är det också under samma period som jag började förverkliga mina drömmar. Idag är jag lyckligare, starkare, och lugnare än någonsin, och jag lever min dröm. Jag är verkligen ingen super-woman eller har mer energi än någon annan, men jag tror jag har hittat små metoder att steg för steg hitta vägen fram. Kanske har utmaningarna på ett sätt ”tvingat” mig att hitta en metod att gå mot mina drömmar och det har inte funnits några ursäkter eller möjligheter att skjuta upp livet till en annan dag. Ville jag leva så var det nu eller aldrig!

Den största nyckeln av alla är att lyssna till sin innersta röst, till din intuition. Det har vi hört många gånger. Följ din inre röst… lyssna på ditt hjärta… följ din magkänsla…

Men vad gör man om man inte vet vad hjärtat säger, om man inte har kontakt med sin magkänsla, inte kan höra den där inre lilla rösten. Jag har stått där många gånger och inte hört nånting, varit helt rådvill, helt förvirrad och inte haft nån magkänsla och jag möter många som inte vet vad de vill, vad som är nästa steg, eller vad som är lösningen.

Intuition är nämligen inte bara den där starka magkänslan där hela ditt väsen vet vad som är rätt, intuition är också den lilla viskande rösten, och för mig är just det här nyckeln till ett helt liv och samtidigt den största utmaningen.

Den där högröstade rösten, som nästan skriker av desperation om ett behov, den är ju inte svår att höra, den dyker upp när det redan har gått väldigt långt och vi har gått vilse, lämnat vår livsväg och då är det väldigt långt tillbaka. Om vi ska hitta en balans i livet och kunna stanna kvar på vår egen lilla snirkliga livsväg behöver vi lyssna till den lilla rösten som uttrycker sig mer som små viskningar och det är här utmaningen kommer.

Det första steget är ju att ens höra de där små viskningarna, och ofta ligger de begravda bland alla andras behov, deadlines och prioriteringar.

Ett sätt som jag har använt i många år är att skriva ”morgonsidor”. Tre sidor varje morgon, helst när du är nyvaken och så nära drömmarna och din själ som möjligt. Men det går bra att göra det när som helst och i långa perioder med småbarn jag har fått vara glad om jag överhuvudtaget fick till en liten stund under dagen. Oavsett så är det här den absolut bästa metod jag har provat i hela mitt liv, och den här metoden har följt mig igenom skilsmässor, vårdnadstvister, nya relationer och allra främst förverkligande av mina drömmar.

IMG_1243

Det tar bara 30 minuter, du skriver oavbrutet, allt som dyker upp, och låter pennan bara fortsätta skriva, stort och smått, utan censur. Morgonsidorna blir en plats där du kan slänga ur dig allt skräp, all oro, och genom ord för ord komma djupare och djupare in till din inre röst. Morgonsidorna visar väg fram till din inre lärare som är fantastiskt klok. Den här lilla rösten är faktiskt den klokaste av alla röster inom dig.

Så steg ett är att höra den lilla viskande rösten och steg två är sen att faktiskt lyssna till den och ge den rätt. För den här rösten har rätt, hur galet det än låter från början. Prova att börja följa den, som en detektiv. Ge dig lov att låta den där rösten bli hörd och se vad som händer. För mig är morgonsidorna ibland en jämn plåga, jag skriver och skriver, och det är bara skit som kommer fram, och då tillåter jag allt komma ut, all oro, alla problem, alla saker jag ska ordna, komma ihåg. Sen börjar jag fråga sidorna om hjälp, och ibland kommer inga svar, men oftast dyker det ändå upp en liten strimma ljus,… för jag brukar fråga om det finns nånting jag kan göra, nått litet i alla fall, trots att allt känns omöjligt just nu, och oftast, längst ner på sidan, kanske precis innan jag är klar, så kommer det ändå en liten liten sak jag kan göra. Den kanske verkar obetydlig, ytlig t om, och har ju ingenting med de stora problemen att göra och det är det här som är så fantastiskt, att livets små mirakler rör sig på helt andra våglängder. Det är den kreativa själens lilla röst som ger oss glöd och kraft att klara livets andra utmaningar.

Kreativa Andetag // Sofi

img_1217.jpg

Du hittar till min hemsida http://www.sofiek.com  HÄR

Du kan lyssna på min musik på spotify HÄR

INSTAGRAM

FACEBOOK

 

 

 

Late Bloomer

När jag var i 20-års åldern träffade jag en man, han var äldre än jag, erfaren, snygg, populär, rik, pilot, spelade piano, dansade tango och läste nu psykologi. Han tog mig med storm, det var som en film, den första tiden i alla fall….

I tio år levde jag i ett förhållande där jag dagligen fick vet hur dålig jag var på att sjunga, när vi träffades var jag precis nyutbildad musikalartist, hade klarat mig igenom nålsögat till Sveriges bästa utbildningar för sång och dans, kunde sjunga alla låtar som fanns av stora divor som Whitney Houston, Celine Dion, Lara Fabian, och ändå lyckades han överbevisa mig om att jag inte var bra nog, att jag sjöng fult, ”..det lät väl lite spänt där på den högsta tonen..”, ”..står du här och skriker..”, ”…ja det låter ju inte som Olivia Newton John direkt…”

Ja så där fortsatte det, kommentarer hela tiden, ständigt övervakad, ständigt kritiserad, till slut slutade jag, slutade med allt. Slutade i det danskompani jag var anställd i, det var ju också alldeles för dåligt tyckte han, och det var ju också något fel med koreografen tyckte han, slutade gå till auditions, slutade till slut att sjunga helt och hållet, rösten dog, tonerna tog slut, glädjen försvann, och lusten var borta. Nu skulle jag jobba med något som han tyckte var bra, nu skulle jag skaffa mig ett riktigt jobb, tjäna pengar och leva det liv som HAN ville. Det låter ju hemskt, och varför lämnade jag inte bara, det är bara det att när det här utspelade sig var jag redan så långt nere och hade förlorat allt och alla runt omkring mig.

Men inom mig fanns en lågmäld liten röst, en inre röst som inte ville tystna. Som den fula lilla ankungen, någonstans inom mig visste jag att jag var något mer än vad han såg. Jag var en svan.

Smärtan som uppstod när kreativiteten förnekades blev så stor, att jag till slut började ta stegen mot att hitta vägen ut. Julia Cameron kallar det för ett ”inre stöd”. En envis och hemlig förvissning om att vi har kommit till världen för att skapa. Den förvissningen dyker upp till och med när det inte tycks finnas något yttre stöd.

Att ”komma ut” som konstnär är en besvärlig och omtumlande process, och för mig innebar det också att samtidigt komma bort från ett förhållande präglat av våld och kontroll. Det har gjort att processen att bli fri, att komma ut som den kreativa själ jag är, har blivit väldigt lång och jag är väl vad man kallar en ”late bloomer”.

Men det är aldrig försent att ”komma ut”, det är aldrig försent att bli den vi egentligen är, det aldrig försent att bli ännu mer av den vi redan är. Jag är så tacksam och lycklig att lyssnade till min inre lilla konstnär, och det har hjälpt mig igenom så många utmaningar och varit min livlina. Skaparkraft är livskraft.

Lager för lager – skalar jag fortfarande av alla fasader, låser upp blockeringar, steg för steg – går jag fortsatt mot min egen livsväg och det jag brinner för, bit för bit – lägger jag mitt eget pussel av vem jag är, ord för ord – skriver jag min egen historia.

Jag tror att vi alla föds med en konstnärlig sida, jag tror att det finns något större än vad vi kan se och förstå – ursprunget till allt. En kraft som skapar igenom oss, och när vi lyssnar till den skaparkraften, till den lusten, då sprider vi det ljuset till alla andra och världen blir en bättre plats. Jag tänker att vi alla kan vara ljusbärare och sättet jag gör det på är bland annat att skapa musik, men det finns så många sätt och alla har sina egna skapande uttryck. Det viktigaste är att vi lyssnar till vår inre lust och börjar skapa vårt liv. Genom kreativa andetag kan vi gå genom livet, andetag för andetag!

Allt som skett har lett mig hit

Jag läste nånstans att här i januari avslutade en sju års period, något med stjärnor och planeter, och att vi nu skulle ge oss ut på en ny resa, en ny etapp. De tidigare sju åren hade  handlat mycket om att rensa ut, hitta oss själva, leva ännu mera sant! Och det stämmer väldigt bra för mig. För precis sju år sen bestämde jag mig för att skilja mig, tillslut hade jag kraften och när beslutet välte upp i mig fanns ingen tvekan och ingen väg tillbaka. Insikten kom med stora bokstäver och med en sån kraft att jag hulkade av gråt i en snödriva.

Sofi EK

Foto: Ronny Sjöström

Jag hade levt i förnekelse, normaliserat ett förhållande med våld, blivit förintad som person, hotad till lydnad, skrämd på livet och utplånat hela mitt livsutrymme. Men insikten kom som en blixt från klar himmel och jag beslutade att lämna i ren överlevnad.  Precis när jag beslutade att lämna honom fanns inga klara tankar, bara en enda mening, ”Stannar jag så dör jag!” Det var en urkraft, en överlevnadskraft som drev mig framåt och gav mig styrkan att gå till handling. Just då var jag inte ens medveten om att jag var ett våldsoffer, just då blundade jag för vetskapen om vilket liv jag hade levt, och drevs bara av en stark oundviklig vilja att komma så långt bort från honom som möjligt.

Det kanske kan verka konstigt och märkligt, men jag förstår nu, att hade jag öppnat ögonen för vem han var och vad som väntade mig, så hade jag ALDRIG vågat lämna. Förnekelse gav mig mod! Förnekelse gjorde det möjligt för mig att tänka klart, räkna ut flyktvägar, lägga en strategi, behålla kraften som skulle komma att behövas. Och den kraften har verkligen behövts! ”Jag trodde jag var fri när jag lämna dig….” är början på min nästa låt, och det trodde jag verkligen, jag hade räddat mig själv och mina barn, vi hade överlevt, och vi skulle bara ta oss så långt bort som möjligt från denna människa. Vi flydde! Men sanningen är att då började en period på flera år av förföljelse, trakasserier, hot mot mina barn, riskerna om att förlora mina barn blev ju ännu större, så den typen av våld, det latenta, det ekonomiska, det psykiska, försummelsen av barnen, det eskalerade efter att jag lämnade honom, det blev ännu farligare, och det är inte slut ännu…

Jag lever fortfarande under hot, men jag kan ändå se att de senaste sju åren har varit en process av att resa mig upp, hitta mig själv, och nu står jag här; inför en ny sju-års period. Inför den här perioden står jag ännu mera sann, ännu mera fri, jag behöver rita nya kartor, jag behöver en ny kompass, istället en kompass som styrs av glädje och lust. Nu kan jag äntligen börja se att alla erfarenheter, allt jag har upplevt ändå kan bidra till något bra i mitt liv, ”…allt som skett har lett mig hit…” (Lisa Ekdal). Nu kan jag stötta andra som vill bli mer fria och leva sant, jag kan dela min resa, mina erfarenheter och kanske kan det ge ett hopp om att frigörelse är möjligt, även om det tar tid och kan kännas hopplöst när man står mitt i det. FRI TILL SLUT.

https://www.instagram.com/sofi_ek_/

https://www.facebook.com/sofiekmusic/

https://www.sofiek.com

 

 

Ett långsamt farväl

Det här året som har gått, vilket år…!! För mig, som för så många andra var 2018 verkligen ett år av förändring, i stort och smått, ett år av utrensning, och för mig ett år då jag mer än någonsin medvetet sökte mitt sanna jag.

Jag har separerat, min sambo och jag har flyttat ifrån varandra, och det var nog det svåraste jag har gjort. Jag är så otroligt tacksam för vad vi har fått uppleva tillsammans, jag är så tacksam för den här resan och jag önskar att vi hade kunnat fortsätta vandra bredvid varandra längs livets väg. Men mitt hjärta ville något annat, jag ville gå en annan väg, min livsväg svängde och jag mötte en annan man. Jag har rannsakat mig själv så många gånger, vänt ut och in på mitt inre, försökt att reda ut alla tankar och känslor, försökt att förstå. Men hjärtat vill vad hjärtat vill, och jag väljer att lyssna på ljudet från mitt hjärta. Förklaringarna och omständigheterna är många, och hur jag än vänder och vrider och försöker hitta svaren, så är det alldeles för komplext för att kunna sammanfatta. Det är alldeles för tidigt för att kunna ge några svar, och just nu gör det bara ont. Krossade drömmar, sårade känslor, och stor stor förändring!

Tidigare i mitt liv, för många år sen nu, lämnade jag en annan man, en man som utsatte mig för våld, våld i alla former. Då var det en flykt och inte en separation. Och jag kommer ihåg hur annorlunda jag kände mig, hur ensam jag kände mig. Jag hittade inget stöd i alla böcker om skilsmässor, det stämde inte alls på mig och mina känslor som jag gick igenom. Inte heller kunde jag få någon hjälp eller stöd i hur allt samarbete omkring barnen skulle bli, det blev nämligen inget samarbete. Så jag fick upptäcka att alla böcker om vårdnad och familjerätt, det gällde inte mig. När du lämnar en relation med våld då är det helt andra spelregler.

Men under åren som jag har fått läka, det svåraste att läka är det psykiska våldet och det har tagit lång tid. Men har jag fått uppleva en sund relation, en relation att läka i, trygghet och kärlek, och jag har hittat mig själv igen. Men så uppleva hur fruktansvärt svårt och jobbigt det är att lämna nån där det INTE är en flykt, utan ett val om att jag vill något annat i mitt liv. Så den här gången är det annorlunda, nu kanske jag faktiskt kan få lite tröst och stöd av att läsa de där skilsmässoböckerna som jag en gång köpte, för det här är verkligen också svårt, bara på ett helt annat sätt.

Trots allt som känns sorgligt, brustna drömmar och förhoppningar, så har jag också fått uppleva så mycket bra och fantastiskt det här året. Jag känner mig ännu mera sann och mer självständig nu. Känslan av att vara fri, handlar för mig om att jag kan lyssna ännu mer till min innersta röst och våga gå efter den också.

img_4660Jag har skrivit en sång och försökt beskriva den här känslan av att vara fri att få vara den jag egentligen är, och det är en riktigt glad låt med mycket rytmer att dansa till. Och under det här året har jag spelat den på högsta volym och dansat runt där hemma med mina barn. Låten heter ”Fri till slut” och kommer släppas här under våren 🙂

Ja det har hänt så mycket, och det här är bara en bråkdel, det finns så mycket mer att skriva om, men jag ville börja ta hål på bubblan, låta lite av mitt inre sippra ut här på bloggen, och förhoppningsvis hjälper det nån där ute att spegla sig i mina tankar. Det här är mitt försök på att leva ännu mera sant och våga vara sårbar.

Lyssna gärna på min musik och följ mig gärna på min resa. Snart kommer ny musik!

Rum för själen

Sofi Ek på Spotify

Idag vet jag inte alls vad jag ska skriva, jag bara skriver! Jag har inte skrivit på länge och tänkt att jag skulle vara så himla säker på vad jag ville säga. Strukturerad och tydlig! Den dagen kom inte:) Jag är fortfarande i en virvlande svindlande energi och mitt liv snurrar på utan att jag kan kontrollera det! Så det är väl det det handlar om, ha ha, att släppa kontrollen! Jag vet ingenting om vad som kommer hända, jag vet inte ens vad jag ska skriva på nästa rad, vad står på nästa sida när jag vänder blad, vad handlar nästa kapitel om i den här boken, livets bok…

Så här virvlande har det varit sedan jag åkte till Gotland på en songwriter-retreat och fick underbara dagar med musik och inspirerande låtskrivare! Underbara samarbeten och härliga möjligheter kommer nu till mig och jag tar bara emot! Sträcker ut armarna och säger YES to all!!

Tänker tillbaka till hur det var innan jag åkte, jag hade en tydlig plan, t om en projektplan, visste precis hur allt skulle bli, datum och allt var planerat ner i detalj, förnuftigt och logiskt planerat med en klok strategi som jag hade vänt och vridit på från alla håll och kanter. Men jag kände mig inte helt lugn och glad, en oro och en skavande känsla växte i mig. Tillslut låg jag sömnlös på nätterna och vände och vred på mig. Tankarna snurrade runt och jag funderade och funderade! Tillslut en morgon vaknade jag och som från en klar blixt från himlen kom insikten att jag ville skriva ny musik, och att jag ville åka till Gotland igen på Songwriter retreat som jag gjorde förra året!! I mitt omedvetna visste jag ju helt säkert att det var det jag behövde, men mitt förnuft hade bestämt att i år behövde jag inte detta, jag skulle följa min fina planering! Jag åkte såklart! Nu gick det inte att stoppa undan igen, insikten och känslan var för stor att det gick att blunda för!

Här är mitt underbara Gotland, och platsen som ger mig en sån inspiration!

Det är ofta så för mig, att insikterna kommer alltid fram tillslut, och då väldigt kraftigt och plötsligt! Jag kan försöka hindra mig själv, med mina förnuftiga, logiska och kontrollbehov, men den där lilla konstnären jag har inom mig har fått mer och mer plats och har börjat tuffa till sig lite 🙂 Nu går hon inte att gömma längre! Och jag vill inte gömma henne, inte alls! Jag vill släppa fram henne och leva ett skapande liv, ett liv som är fullt, ett liv som är mitt!

Jag har läst Julia Camerons bok Konsten att vara Kreativ, och den ger dig uppgifter och små övningar för att just locka fram konstnären och ge den mer plats i ditt liv. Och det bästa med den här boken/kursen är att den ger dig möjligheten att skapa i ditt vanliga liv, och beskriver så fint hur du kan hantera förändringar när din konstnär börjar ropa högre och ta mer plats. Och det är väl just den del av kursen jag behöver läsa nu;) Hur jag kan balansera att vara mamma, jobba och skapa samtidigt! Så efter en morgon med att leta efter badkläder till Isabella, göra matsäck till Leo, och hjälpa Maja som absolut vill ha mössa och vantar på sig en 25 graders varm sommar dag, tar jag mig en kaffe och skriver mina morgonsidor,…. skriver ner en ny textrad till en ny sång som håller på att födas,…. och samtidigt som jag klär på på mig lyssnar övar jag på låtarna jag ska spela imorgon tillsammans med en fantastisk gitarrist Fredrik Törnvall,…. skyndar iväg till jobbet, men tar med mig mina egna sånger,…. som jag kan hinna öva på lunchrasten, tar med gitarren också förresten!

Tar med mig min lilla konstnär på jobbet, hon ska få ännu mer plats den här veckan!

Välkomna imorgon och lyssna på min och Fredriks musik!

Antikvariatet i Norrköping kl:19.00

Släppa kontrollen

Jag fick en fråga om vad jag menade med rum för själen och vilka tankar som ligger bakom texten, och jag vill börja försöka formulera det här, men insåg att det ligger så himla mycket inbakat i den texten. Så jag tar en liten del av texten, den allra första versen.

”Jag sjunger sånger från mitt hjärtas djup, sjunger ord jag skulle ångra att jag aldrig fick sagt..”

Vi har alla våra olika interessen och uttrycksmedel och för mig är det sången som är mitt främsta, men vad vi än tycker om att göra, vad vi än har för grej som vi väljer att lägga vår tid på, så tror jag att vi genom att ”lägga ner vår själ” i det vi gör kan hitta rum för själen, hitta större glädje i livet och på det sättet hitta en större njutning med livet.

Jag pratade med en vän här om dagen, och vi vände och vred på den här eviga utmaningen med att hinna med ”vardagspusslet”. Det är en utmaning för alla och speciellt om man är en kreativ själ som bara MÅSTE få skapa för att inte vissna, men jag tror att alla har det här behovet i större och mindre grad.

Svaret jag har kommit fram till och som jag tror kan vara ett steg på vägen, är att ”lägga ner din själ” i det du gör, ett intressant uttryck och väldigt klokt egentligen. Det kan vara i stort och smått.

Jag ger några exempel från mig själv; när jag sjunger för mina barn, då sjunger jag inte bara, jag går ”all in” och varje ton sjunger jag det finaste jag kan, med största möjliga inlevelse, fyller varje ton med en innerlighet och uttryck. Jag gör det inte för att få applåder, utan för att jag själv får mest njutning av att sjunga på det sättet, och det spelar ingen roll vad andra tycker om min sång. När jag sitter och ritar med mina barn, går jag in och njuter färg och form och skapar på den där lilla stunden kanske bara ett litet hjärta i regnbågsfärger, men jag njöt att låta färgerna blandas och följa hjärtats form med kritorna. När jag lagar middag, så tar jag en liten skvätt balsamico i köttfärssåsen och en sked med honung och det blir för mig den där lilla droppen av sötma som ger liv och glädje åt min vardag. Med närvaro, njutning, genom att förvandla vardagssysslor till liv istället för plikt. Att njuta bra musik i bilkön, skråla högt, att andas, se himlen, stanna upp och betrakta människor på busshållplatsen, sjung i duschen, städa med en bra bok i öronen, och dansa till konserten om du får lust.

IMG_0130

Det här är bara första steget, och när man är en frustrerad konstnärssjäl som min vän kan det kännas fjuttigt. Ofta är behovet så stort och själen längtar ut att bara storslagna tankar som; jag slutar jobba, jag flyttar till en öde ö, jag måste vinna tio miljoner pressar sig på i vardagens jäktande mellan tider och olika behov. Men det är alldeles för stora och ofta svårt att förverkliga inom en dag, och ofta blir det ett för stort steg och du hamnar bara i limbo. Istället lovar jag att det här är en början, och en magisk väg. Börja skapa liv här och nu, precis där du står, och förvandla vardagen till liv! Prova! Jag lovar att det kommer förändra dig. Lita på mig, även om det känns fjuttigt nu, så kommer det hjälpa. Sen kommer nästa steg, men det här är grunden till allt. Ett litet steg i taget, en liten droppe där, en liten smula där, så kommer du långsamt fyllas på av livskraft och börja leva livet nu!

cd cover 2

 

Förvandla vardagen till liv