Prova ändå, viskade hjärtat

Jag får ofta fråga hur jag klarar av allt, hur jag hinner med allt, hur jag orkar allt?

Jag har tre barn små barn och en av dem har en kronisk sjukdom som kräver konstant vård, samtidigt har jag gått igenom tre vårdnadstvister, levt under hot, och har en exman som ville knäcka mig, både ekonomiskt och psykiskt och använder alla tillfällen till att skapa konflikt. De använder barnen som slagträ för att försöka få makt och kontroll över mig. De vet att barnen är min allra ömmaste punkt, och använder den kanalen för att straffa mig. Straffa mig för vad? Ja för att jag lämnade dem, att jag inte ville fortsätta vara deras energikanal, att jag tog med mig mitt ljus, min glädje och kärlek som jag spred omkring mig och så lämnade jag dem. Det finns tyvärr en del människor som vill leva på andra, som vill ta energin, som vampyrer….

Men det vill jag inte skriva mer om just nu, jag får ta det en annan gång. För vi har ju alla våra olika livshistoria, och många av oss har gått igenom någon slags kris eller gått vilse på vägen. Vi är många som vill hitta vår livsväg och livsuppgift. Och det är det jag vill skriva om, om hur vi hittar vår inre röst, hittar en balans i livet och jag vill dela med er hur jag har gjort för att orka, hur jag har hittat energin. För TROTS allt med våldsmän, småbarn, sjukdom, har jag tagit små steg mot ett självförverkligande, jag har vägrat ge upp, jag har sökt en väg fram mot ett liv i kärlek och gått mot ”ljuset” som jag kallar det. Under samma period som jag bröt mig ur en våldsrelation, och gick igenom de svåraste åren med rättegångar, så är det också under samma period som jag började förverkliga mina drömmar. Idag är jag lyckligare, starkare, och lugnare än någonsin, och jag lever min dröm. Jag är verkligen ingen super-woman eller har mer energi än någon annan, men jag tror jag har hittat små metoder att steg för steg hitta vägen fram. Kanske har utmaningarna på ett sätt ”tvingat” mig att hitta en metod att gå mot mina drömmar och det har inte funnits några ursäkter eller möjligheter att skjuta upp livet till en annan dag. Ville jag leva så var det nu eller aldrig!

Den största nyckeln av alla är att lyssna till sin innersta röst, till din intuition. Det har vi hört många gånger. Följ din inre röst… lyssna på ditt hjärta… följ din magkänsla…

Men vad gör man om man inte vet vad hjärtat säger, om man inte har kontakt med sin magkänsla, inte kan höra den där inre lilla rösten. Jag har stått där många gånger och inte hört nånting, varit helt rådvill, helt förvirrad och inte haft nån magkänsla och jag möter många som inte vet vad de vill, vad som är nästa steg, eller vad som är lösningen.

Intuition är nämligen inte bara den där starka magkänslan där hela ditt väsen vet vad som är rätt, intuition är också den lilla viskande rösten, och för mig är just det här nyckeln till ett helt liv och samtidigt den största utmaningen.

Den där högröstade rösten, som nästan skriker av desperation om ett behov, den är ju inte svår att höra, den dyker upp när det redan har gått väldigt långt och vi har gått vilse, lämnat vår livsväg och då är det väldigt långt tillbaka. Om vi ska hitta en balans i livet och kunna stanna kvar på vår egen lilla snirkliga livsväg behöver vi lyssna till den lilla rösten som uttrycker sig mer som små viskningar och det är här utmaningen kommer.

Det första steget är ju att ens höra de där små viskningarna, och ofta ligger de begravda bland alla andras behov, deadlines och prioriteringar.

Ett sätt som jag har använt i många år är att skriva ”morgonsidor”. Tre sidor varje morgon, helst när du är nyvaken och så nära drömmarna och din själ som möjligt. Men det går bra att göra det när som helst och i långa perioder med småbarn jag har fått vara glad om jag överhuvudtaget fick till en liten stund under dagen. Oavsett så är det här den absolut bästa metod jag har provat i hela mitt liv, och den här metoden har följt mig igenom skilsmässor, vårdnadstvister, nya relationer och allra främst förverkligande av mina drömmar.

IMG_1243

Det tar bara 30 minuter, du skriver oavbrutet, allt som dyker upp, och låter pennan bara fortsätta skriva, stort och smått, utan censur. Morgonsidorna blir en plats där du kan slänga ur dig allt skräp, all oro, och genom ord för ord komma djupare och djupare in till din inre röst. Morgonsidorna visar väg fram till din inre lärare som är fantastiskt klok. Den här lilla rösten är faktiskt den klokaste av alla röster inom dig.

Så steg ett är att höra den lilla viskande rösten och steg två är sen att faktiskt lyssna till den och ge den rätt. För den här rösten har rätt, hur galet det än låter från början. Prova att börja följa den, som en detektiv. Ge dig lov att låta den där rösten bli hörd och se vad som händer. För mig är morgonsidorna ibland en jämn plåga, jag skriver och skriver, och det är bara skit som kommer fram, och då tillåter jag allt komma ut, all oro, alla problem, alla saker jag ska ordna, komma ihåg. Sen börjar jag fråga sidorna om hjälp, och ibland kommer inga svar, men oftast dyker det ändå upp en liten strimma ljus,… för jag brukar fråga om det finns nånting jag kan göra, nått litet i alla fall, trots att allt känns omöjligt just nu, och oftast, längst ner på sidan, kanske precis innan jag är klar, så kommer det ändå en liten liten sak jag kan göra. Den kanske verkar obetydlig, ytlig t om, och har ju ingenting med de stora problemen att göra och det är det här som är så fantastiskt, att livets små mirakler rör sig på helt andra våglängder. Det är den kreativa själens lilla röst som ger oss glöd och kraft att klara livets andra utmaningar.

Kreativa Andetag // Sofi

img_1217.jpg

Du hittar till min hemsida http://www.sofiek.com  HÄR

Du kan lyssna på min musik på spotify HÄR

INSTAGRAM

FACEBOOK

 

 

 

3 reaktioner på ”Prova ändå, viskade hjärtat

  1. Det är dom små stegen i nuet o vardagen som är livet och det är där man finna glädje o kärlek o styrka att finnas till ❤️

    Gilla

  2. Fint skrivet och känns åter igen. De där viskningarna är så viktiga att lyssna på. Om jag bara vetat det i yngre år hade jag sluppit höra kroppen skrika. Jag lämnade också decennier av våldsrelationer först när jag var 40 plus. Sen blomning…kreativiteten är allt idag och tacksamheten trots allt 🌻🌻🌻

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s