Här kommer den nya tiden

Vi är alla skapare av vår egen verklighet, men som många människor har vi trott och levt efter en verklighet som är grundad på ett mer fysiskt betingat sätt att se livet på. Vi har räknat med och grundat hela vårt liv och vår verklighet på handling, att anstränga sig. Vi har trott på att vi måste offra oss, och att verkligen försöka, kämpa, sträcka oss lite till. Och vi har trott på konkurrens, att tävla med varandra, och att jämföra oss med andra.

Det här sättet att leva, har fört oss en bit på väg, vi har kommit långt på många sätt genom att leva så här, och de flesta som tittar på oss, tycker att vi har klarat oss bra, och vi har utvecklat ett förhållningssätt att känna oss stolta över oss själva när vi har kämpat så hårt.

Men när allt det är sagt, så drömmer vi fortfarande långt bortom vår nuvarande förmåga att uppnå våra drömmar, och det skapar en obalans inom oss, för vi vill ha mer än vad vi tillåter oss att ta emot.

IMG_5345

Jag har bestämt mig för att jag kommer vara snällare mot mig själv, och jag har bestämt mig för att jag ska ha mera roligt. Jag har bestämt mig för att jag ska tänka gladare tankar och jag har bestämt att jag ska titta efter saker omkring mig som är härliga och fyllda med energi för mig, saker som gör att jag kan må bra, och jag kommer koncentrera mig 100% på det, så mycket jag bara kan på de här sakerna.

Jag har bestämt mig för att lämna verklighet och realism någon annanstans, för det har bara stressat upp mig, och jag har bestämt mig för att så länge jag bara kan, så ska jag vara “den som drömmer för att må bra”, istället för att vara realisten som lever i verkligheten för att få förklaringar, uppmärksamhet, eller rättfärdigande.

Det finns en otrolig kraft i det här, och jag har bestämt mig för att försöka, jag har bestämt mig för att jag vill acceptera att hittills har livet fått mig att önska och fråga efter mycket, och jag har bestämt mig för att just nu börja tillåta mig ta emot mer.

Jag vet inte om det kommer leda till någonting alls, men jag tror på att jag kommer må bra i stunden och under tiden jag gör det här, och för mig är det allt jag önskar och det är nog för mig just nu,

Jag har beslutat mig för att sluta kämpa, för att få något att hända, jag har bestämt mig för att acceptera att jag är välsignad och värdig.

Jag har bestämt mig för att acceptera att jag står på en plats där bra saker strömmar emot mig, och jag har insett att trots att jag har kämpat så mycket, så har jag inte tillåtit mig ta emot tillräckligt, så jag har bestämt mig för att gå till väga på ett helt annat sätt.

Jag har bestämt mig för att ta den där lätta vägen, jag har bestämt mig för att sluta oroa mig, sluta älta, och sluta kämpa så mycket, och jag har bestämt mig för att bara ge mig allt det roliga, med lätthet, med skratt och med ett lätt hjärta så mycket jag bara kan klara.

Det är min plan för 2020!

Kreativa andetag// Sofi Ek

Lyssna på min musik här

Hemsida

Instagram

Facebook

Musik musik musik

Ibland undrar jag vad jag håller på med, är jag på rätt väg, är det egentligen så viktigt med sång och musik? Kanske skulle jag hålla på med något annat? Gör jag verkligen nytta i världen, bidrar jag med något när jag delar min musik och när jag hjälper andra att dela sin?

Men ja det är en retorisk fråga och bara mina inre sabotörer som ställer den frågan, för jag VET! Jag vet hur otroligt viktig musiken är i människors liv och jag vet hur otroligt viktig musiken är mitt eget liv.

Idag har Marie Fredriksson gått bort och jag vandrade igenom mitt liv och hennes musik och inser att hon har funnits där genom mitt liv, som en livboj, jag har gråtit till Maries röst, jag har tröstats i hennes sång, jag har längtat, jag har dansat och skrattat. Jag har definierat mina drömmar med hjälp av vad hon sjöng om, jag har fått insikter, lärt mig saker om livet, lyssnat på texterna, vänt och vridit, skapat mig mina egna värdegrunder genom texterna. Och rösten, wow, hennes röst har förlöst min själ, gett mitt hjärta vingar, mina inspärrade tårar fick äntligen flyta fritt nerför kinderna, tack vare hennes otroliga röst. Jag är så enormt tacksam att Marie valde att dela sin röst och sin sång med världen och jag kommer aldrig glömma vad hennes musik har gjort för mig.

Och just för att hon sjöng så äkta, rakt från hjärtat, vågade använda alla färger av regnbågen, så har hon också inspirerat mig till att välja den väg jag gjorde. Jag valde att utbilda mig inom Komplett sångteknik, på Complete Vocal Institute i Köpenhamn, tilläts alla färger av rösten, alla känslouttryck, , alla genres, fick bli accepterade OCH respekterade.

Så idag är jag inte alls i tvivel om jag har valt rätt väg, idag är min sabotörer inom mig väldigt tysta, tror t om att de klappar i händerna 😉 Idag känner jag en stolthet över att jag har valt att dela min sång med världen och att jag hjälper andra sångfåglar att sjunga ut från sitt hjärta.

Vila i frid Marie, du är saknad och jag vet att du fortsätter att sjunga i änglakören. Tack!

Kreativa andetag// Sofi Ek

Lyssna på min musik här

Hemsida

Instagram

Facebook

 

 

Levnadskonstnär

Nu är sommaren här och det är semester. Det är nu vi verkligen har möjlighet för att lyssna till vår inre röst och lusten kan få leda oss ännu mer. Jag fick äntligen möjlighet att åka till mitt älskade Gotland och har haft underbara dagar där min själ har fått fylla på med inspiration. Jag fick fyllt mina dagar med dans på stranden, soluppgångar och solnedgångar, dyka i vågorna i havet och leka med barnen, samla stenar, plocka blommor. Det är så underbart att få följa spontana ideer, varje dag kan bli som ett litet äventyr, få känna efter utan någon tid att passa och utan någon fast plan, bara se vart vägarna leder.

IMG_1555

Men det är inte enbart glädje och dansande lätt att börja fylla på själens behov för lust och glädje. Det kan ju nästan skapa en känsla av prestation och stress över hur glada och spontana vi ska vara. När jag äntligen får mer tid och plats till att öppna upp för mina kreativa ideer så känns det som att det kommer en flodvåg av saker jag vill göra, ställen jag vill se, människor som jag vill träffa. Som att slussen har öppnats och jag översköljs av hur många ideer som helst, och gärna på en och samma gång. Vilket bara resulterar i en övermäktig känsla. Där står jag handfallen mitt på golvet och runt omkring mig virvlar alla saker och jag vet inte vart jag ska börja och tillslut ger jag bara upp, sitter paralyserad och vet inte vart jag ska börja, vad ska jag välja först.

Julia Cameron beskriver den här reaktionen så bra, att det är vår inre konstnär, som reagerar lite som ett skilsmässobarn, den delen av oss är ledsen och sorgsen och vill berätta om hur försummad den har varit. Det kan också beskrivas som våra inre självsabotörer, en självdestruktiv kraft som spänner ben för oss när vi bryter gamla mönster. Som ett litet barn som sätter sig på tvären när vi äntligen vill iväg och förverkliga våra drömmar eller följa våra små infall av att göra något vi längtat efter. 

Jag tror att det här är ganska vanligt, när vi äntligen börjar lyssna på vår inre röst så förväntar vi att vi ska bli glada och studsa fram med lätthet, men istället kommer det kanske en känsla av sorg krypandes, eller kanske en känsla av ensamhet och irritation som vi inte vet var den kommer ifrån. Till slut slutar vi att ens försöka följa hjärtats lust, vi blir ju ändå bara ledsna. Den inre konstnären kanske trilskas redan innan vi kommer iväg till det roliga och som jag har gjort många gånger tidigare, bara ger upp innan jag ens kommit iväg.

Det är ganska vanligt att vi reagerar med att hantera den här förvirrande känslan med att ta ut den på andra, det finns alltid nått att börja bråka om när sorgen smyger sig på, eller varför inte klaga över hur dåligt det var arrangerat, eller vädret, bästa utvägen! 😉 där kan vi verkligen sucka och gnälla och ta ut vår besvikelse för den uteblivna lyckokänslan nu när vi äntligen kom iväg på vår efterlängtade utflykt. Vi gör det för att slippa den där jobbiga känslan, skapar ett sätt att undvika vad det egentligen handlar om.

Istället för att avreagera på andra eller klaga och kritisera den stackars kocken eller servitrisen, eller gnälla på vår partner, så kan vi lära att omfamna vår egen sårade besvikelse och känslan av försummelse under årets stressiga vardagsveckor då lusten blev knuffad till sidan och instängd bakom lås och bom. Den här lilla konstnären inom oss är sårbar och ombytlig, och vill så gärna berätta om hur mycket den har blivit försummad, gråta ut över alla gånger vi inte lyssnade, bara stängde och glömde bort vår egen lust och skaparkraft.

Med åren har jag lärt känna den här reaktionen och jag kan nu ta min lilla konstnär i handen och följa mina lustfyllda ideer även om känslor av försummelse och besvikelse pressar på. Ibland behöver jag släppa ut tårarna en stund innan jag kan gå, ibland behöver jag bara vara medveten om det. För varje år som går blir jag bättre på att hålla den här dörren öppen istället, och kommer närmare och närmare ett liv som jag INTE vill ha semester ifrån. Jag skapar ett liv där min lust får vara med och dörren till livet får stå öppen året runt.

Ta din inre konstnär i handen och gå ut och upplev livet, smaka på det roliga, känn det vackra och se det som berör din själ och låt dig värmas upp av solens strålar.

Kreativa andetag// Sofi Ek

Lyssna på min musik här

Hemsida

Instagram

Facebook