Prova ändå, viskade hjärtat

Jag får ofta fråga hur jag klarar av allt, hur jag hinner med allt, hur jag orkar allt?

Jag har tre barn små barn och en av dem har en kronisk sjukdom som kräver konstant vård, samtidigt har jag gått igenom tre vårdnadstvister, levt under hot, och har en exman som ville knäcka mig, både ekonomiskt och psykiskt och använder alla tillfällen till att skapa konflikt. De använder barnen som slagträ för att försöka få makt och kontroll över mig. De vet att barnen är min allra ömmaste punkt, och använder den kanalen för att straffa mig. Straffa mig för vad? Ja för att jag lämnade dem, att jag inte ville fortsätta vara deras energikanal, att jag tog med mig mitt ljus, min glädje och kärlek som jag spred omkring mig och så lämnade jag dem. Det finns tyvärr en del människor som vill leva på andra, som vill ta energin, som vampyrer….

Men det vill jag inte skriva mer om just nu, jag får ta det en annan gång. För vi har ju alla våra olika livshistoria, och många av oss har gått igenom någon slags kris eller gått vilse på vägen. Vi är många som vill hitta vår livsväg och livsuppgift. Och det är det jag vill skriva om, om hur vi hittar vår inre röst, hittar en balans i livet och jag vill dela med er hur jag har gjort för att orka, hur jag har hittat energin. För TROTS allt med våldsmän, småbarn, sjukdom, har jag tagit små steg mot ett självförverkligande, jag har vägrat ge upp, jag har sökt en väg fram mot ett liv i kärlek och gått mot ”ljuset” som jag kallar det. Under samma period som jag bröt mig ur en våldsrelation, och gick igenom de svåraste åren med rättegångar, så är det också under samma period som jag började förverkliga mina drömmar. Idag är jag lyckligare, starkare, och lugnare än någonsin, och jag lever min dröm. Jag är verkligen ingen super-woman eller har mer energi än någon annan, men jag tror jag har hittat små metoder att steg för steg hitta vägen fram. Kanske har utmaningarna på ett sätt ”tvingat” mig att hitta en metod att gå mot mina drömmar och det har inte funnits några ursäkter eller möjligheter att skjuta upp livet till en annan dag. Ville jag leva så var det nu eller aldrig!

Den största nyckeln av alla är att lyssna till sin innersta röst, till din intuition. Det har vi hört många gånger. Följ din inre röst… lyssna på ditt hjärta… följ din magkänsla…

Men vad gör man om man inte vet vad hjärtat säger, om man inte har kontakt med sin magkänsla, inte kan höra den där inre lilla rösten. Jag har stått där många gånger och inte hört nånting, varit helt rådvill, helt förvirrad och inte haft nån magkänsla och jag möter många som inte vet vad de vill, vad som är nästa steg, eller vad som är lösningen.

Intuition är nämligen inte bara den där starka magkänslan där hela ditt väsen vet vad som är rätt, intuition är också den lilla viskande rösten, och för mig är just det här nyckeln till ett helt liv och samtidigt den största utmaningen.

Den där högröstade rösten, som nästan skriker av desperation om ett behov, den är ju inte svår att höra, den dyker upp när det redan har gått väldigt långt och vi har gått vilse, lämnat vår livsväg och då är det väldigt långt tillbaka. Om vi ska hitta en balans i livet och kunna stanna kvar på vår egen lilla snirkliga livsväg behöver vi lyssna till den lilla rösten som uttrycker sig mer som små viskningar och det är här utmaningen kommer.

Det första steget är ju att ens höra de där små viskningarna, och ofta ligger de begravda bland alla andras behov, deadlines och prioriteringar.

Ett sätt som jag har använt i många år är att skriva ”morgonsidor”. Tre sidor varje morgon, helst när du är nyvaken och så nära drömmarna och din själ som möjligt. Men det går bra att göra det när som helst och i långa perioder med småbarn jag har fått vara glad om jag överhuvudtaget fick till en liten stund under dagen. Oavsett så är det här den absolut bästa metod jag har provat i hela mitt liv, och den här metoden har följt mig igenom skilsmässor, vårdnadstvister, nya relationer och allra främst förverkligande av mina drömmar.

IMG_1243

Det tar bara 30 minuter, du skriver oavbrutet, allt som dyker upp, och låter pennan bara fortsätta skriva, stort och smått, utan censur. Morgonsidorna blir en plats där du kan slänga ur dig allt skräp, all oro, och genom ord för ord komma djupare och djupare in till din inre röst. Morgonsidorna visar väg fram till din inre lärare som är fantastiskt klok. Den här lilla rösten är faktiskt den klokaste av alla röster inom dig.

Så steg ett är att höra den lilla viskande rösten och steg två är sen att faktiskt lyssna till den och ge den rätt. För den här rösten har rätt, hur galet det än låter från början. Prova att börja följa den, som en detektiv. Ge dig lov att låta den där rösten bli hörd och se vad som händer. För mig är morgonsidorna ibland en jämn plåga, jag skriver och skriver, och det är bara skit som kommer fram, och då tillåter jag allt komma ut, all oro, alla problem, alla saker jag ska ordna, komma ihåg. Sen börjar jag fråga sidorna om hjälp, och ibland kommer inga svar, men oftast dyker det ändå upp en liten strimma ljus,… för jag brukar fråga om det finns nånting jag kan göra, nått litet i alla fall, trots att allt känns omöjligt just nu, och oftast, längst ner på sidan, kanske precis innan jag är klar, så kommer det ändå en liten liten sak jag kan göra. Den kanske verkar obetydlig, ytlig t om, och har ju ingenting med de stora problemen att göra och det är det här som är så fantastiskt, att livets små mirakler rör sig på helt andra våglängder. Det är den kreativa själens lilla röst som ger oss glöd och kraft att klara livets andra utmaningar.

Kreativa Andetag // Sofi

img_1217.jpg

Du hittar till min hemsida http://www.sofiek.com  HÄR

Du kan lyssna på min musik på spotify HÄR

INSTAGRAM

FACEBOOK

 

 

 

Late Bloomer

När jag var i 20-års åldern träffade jag en man, han var äldre än jag, erfaren, snygg, populär, rik, pilot, spelade piano, dansade tango och läste nu psykologi. Han tog mig med storm, det var som en film, den första tiden i alla fall….

I tio år levde jag i ett förhållande där jag dagligen fick vet hur dålig jag var på att sjunga, när vi träffades var jag precis nyutbildad musikalartist, hade klarat mig igenom nålsögat till Sveriges bästa utbildningar för sång och dans, kunde sjunga alla låtar som fanns av stora divor som Whitney Houston, Celine Dion, Lara Fabian, och ändå lyckades han överbevisa mig om att jag inte var bra nog, att jag sjöng fult, ”..det lät väl lite spänt där på den högsta tonen..”, ”..står du här och skriker..”, ”…ja det låter ju inte som Olivia Newton John direkt…”

Ja så där fortsatte det, kommentarer hela tiden, ständigt övervakad, ständigt kritiserad, till slut slutade jag, slutade med allt. Slutade i det danskompani jag var anställd i, det var ju också alldeles för dåligt tyckte han, och det var ju också något fel med koreografen tyckte han, slutade gå till auditions, slutade till slut att sjunga helt och hållet, rösten dog, tonerna tog slut, glädjen försvann, och lusten var borta. Nu skulle jag jobba med något som han tyckte var bra, nu skulle jag skaffa mig ett riktigt jobb, tjäna pengar och leva det liv som HAN ville. Det låter ju hemskt, och varför lämnade jag inte bara, det är bara det att när det här utspelade sig var jag redan så långt nere och hade förlorat allt och alla runt omkring mig.

Men inom mig fanns en lågmäld liten röst, en inre röst som inte ville tystna. Som den fula lilla ankungen, någonstans inom mig visste jag att jag var något mer än vad han såg. Jag var en svan.

Smärtan som uppstod när kreativiteten förnekades blev så stor, att jag till slut började ta stegen mot att hitta vägen ut. Julia Cameron kallar det för ett ”inre stöd”. En envis och hemlig förvissning om att vi har kommit till världen för att skapa. Den förvissningen dyker upp till och med när det inte tycks finnas något yttre stöd.

Att ”komma ut” som konstnär är en besvärlig och omtumlande process, och för mig innebar det också att samtidigt komma bort från ett förhållande präglat av våld och kontroll. Det har gjort att processen att bli fri, att komma ut som den kreativa själ jag är, har blivit väldigt lång och jag är väl vad man kallar en ”late bloomer”.

Men det är aldrig försent att ”komma ut”, det är aldrig försent att bli den vi egentligen är, det aldrig försent att bli ännu mer av den vi redan är. Jag är så tacksam och lycklig att lyssnade till min inre lilla konstnär, och det har hjälpt mig igenom så många utmaningar och varit min livlina. Skaparkraft är livskraft.

Lager för lager – skalar jag fortfarande av alla fasader, låser upp blockeringar, steg för steg – går jag fortsatt mot min egen livsväg och det jag brinner för, bit för bit – lägger jag mitt eget pussel av vem jag är, ord för ord – skriver jag min egen historia.

Jag tror att vi alla föds med en konstnärlig sida, jag tror att det finns något större än vad vi kan se och förstå – ursprunget till allt. En kraft som skapar igenom oss, och när vi lyssnar till den skaparkraften, till den lusten, då sprider vi det ljuset till alla andra och världen blir en bättre plats. Jag tänker att vi alla kan vara ljusbärare och sättet jag gör det på är bland annat att skapa musik, men det finns så många sätt och alla har sina egna skapande uttryck. Det viktigaste är att vi lyssnar till vår inre lust och börjar skapa vårt liv. Genom kreativa andetag kan vi gå genom livet, andetag för andetag!

Allt som skett har lett mig hit

Jag läste nånstans att här i januari avslutade en sju års period, något med stjärnor och planeter, och att vi nu skulle ge oss ut på en ny resa, en ny etapp. De tidigare sju åren hade  handlat mycket om att rensa ut, hitta oss själva, leva ännu mera sant! Och det stämmer väldigt bra för mig. För precis sju år sen bestämde jag mig för att skilja mig, tillslut hade jag kraften och när beslutet välte upp i mig fanns ingen tvekan och ingen väg tillbaka. Insikten kom med stora bokstäver och med en sån kraft att jag hulkade av gråt i en snödriva.

Sofi EK

Foto: Ronny Sjöström

Jag hade levt i förnekelse, normaliserat ett förhållande med våld, blivit förintad som person, hotad till lydnad, skrämd på livet och utplånat hela mitt livsutrymme. Men insikten kom som en blixt från klar himmel och jag beslutade att lämna i ren överlevnad.  Precis när jag beslutade att lämna honom fanns inga klara tankar, bara en enda mening, ”Stannar jag så dör jag!” Det var en urkraft, en överlevnadskraft som drev mig framåt och gav mig styrkan att gå till handling. Just då var jag inte ens medveten om att jag var ett våldsoffer, just då blundade jag för vetskapen om vilket liv jag hade levt, och drevs bara av en stark oundviklig vilja att komma så långt bort från honom som möjligt.

Det kanske kan verka konstigt och märkligt, men jag förstår nu, att hade jag öppnat ögonen för vem han var och vad som väntade mig, så hade jag ALDRIG vågat lämna. Förnekelse gav mig mod! Förnekelse gjorde det möjligt för mig att tänka klart, räkna ut flyktvägar, lägga en strategi, behålla kraften som skulle komma att behövas. Och den kraften har verkligen behövts! ”Jag trodde jag var fri när jag lämna dig….” är början på min nästa låt, och det trodde jag verkligen, jag hade räddat mig själv och mina barn, vi hade överlevt, och vi skulle bara ta oss så långt bort som möjligt från denna människa. Vi flydde! Men sanningen är att då började en period på flera år av förföljelse, trakasserier, hot mot mina barn, riskerna om att förlora mina barn blev ju ännu större, så den typen av våld, det latenta, det ekonomiska, det psykiska, försummelsen av barnen, det eskalerade efter att jag lämnade honom, det blev ännu farligare, och det är inte slut ännu…

Jag lever fortfarande under hot, men jag kan ändå se att de senaste sju åren har varit en process av att resa mig upp, hitta mig själv, och nu står jag här; inför en ny sju-års period. Inför den här perioden står jag ännu mera sann, ännu mera fri, jag behöver rita nya kartor, jag behöver en ny kompass, istället en kompass som styrs av glädje och lust. Nu kan jag äntligen börja se att alla erfarenheter, allt jag har upplevt ändå kan bidra till något bra i mitt liv, ”…allt som skett har lett mig hit…” (Lisa Ekdal). Nu kan jag stötta andra som vill bli mer fria och leva sant, jag kan dela min resa, mina erfarenheter och kanske kan det ge ett hopp om att frigörelse är möjligt, även om det tar tid och kan kännas hopplöst när man står mitt i det. FRI TILL SLUT.

https://www.instagram.com/sofi_ek_/

https://www.facebook.com/sofiekmusic/

https://www.sofiek.com

 

 

Ett långsamt farväl

Det här året som har gått, vilket år…!! För mig, som för så många andra var 2018 verkligen ett år av förändring, i stort och smått, ett år av utrensning, och för mig ett år då jag mer än någonsin medvetet sökte mitt sanna jag.

Jag har separerat, min sambo och jag har flyttat ifrån varandra, och det var nog det svåraste jag har gjort. Jag är så otroligt tacksam för vad vi har fått uppleva tillsammans, jag är så tacksam för den här resan och jag önskar att vi hade kunnat fortsätta vandra bredvid varandra längs livets väg. Men mitt hjärta ville något annat, jag ville gå en annan väg, min livsväg svängde och jag mötte en annan man. Jag har rannsakat mig själv så många gånger, vänt ut och in på mitt inre, försökt att reda ut alla tankar och känslor, försökt att förstå. Men hjärtat vill vad hjärtat vill, och jag väljer att lyssna på ljudet från mitt hjärta. Förklaringarna och omständigheterna är många, och hur jag än vänder och vrider och försöker hitta svaren, så är det alldeles för komplext för att kunna sammanfatta. Det är alldeles för tidigt för att kunna ge några svar, och just nu gör det bara ont. Krossade drömmar, sårade känslor, och stor stor förändring!

Tidigare i mitt liv, för många år sen nu, lämnade jag en annan man, en man som utsatte mig för våld, våld i alla former. Då var det en flykt och inte en separation. Och jag kommer ihåg hur annorlunda jag kände mig, hur ensam jag kände mig. Jag hittade inget stöd i alla böcker om skilsmässor, det stämde inte alls på mig och mina känslor som jag gick igenom. Inte heller kunde jag få någon hjälp eller stöd i hur allt samarbete omkring barnen skulle bli, det blev nämligen inget samarbete. Så jag fick upptäcka att alla böcker om vårdnad och familjerätt, det gällde inte mig. När du lämnar en relation med våld då är det helt andra spelregler.

Men under åren som jag har fått läka, det svåraste att läka är det psykiska våldet och det har tagit lång tid. Men har jag fått uppleva en sund relation, en relation att läka i, trygghet och kärlek, och jag har hittat mig själv igen. Men så uppleva hur fruktansvärt svårt och jobbigt det är att lämna nån där det INTE är en flykt, utan ett val om att jag vill något annat i mitt liv. Så den här gången är det annorlunda, nu kanske jag faktiskt kan få lite tröst och stöd av att läsa de där skilsmässoböckerna som jag en gång köpte, för det här är verkligen också svårt, bara på ett helt annat sätt.

Trots allt som känns sorgligt, brustna drömmar och förhoppningar, så har jag också fått uppleva så mycket bra och fantastiskt det här året. Jag känner mig ännu mera sann och mer självständig nu. Känslan av att vara fri, handlar för mig om att jag kan lyssna ännu mer till min innersta röst och våga gå efter den också.

img_4660Jag har skrivit en sång och försökt beskriva den här känslan av att vara fri att få vara den jag egentligen är, och det är en riktigt glad låt med mycket rytmer att dansa till. Och under det här året har jag spelat den på högsta volym och dansat runt där hemma med mina barn. Låten heter ”Fri till slut” och kommer släppas här under våren 🙂

Ja det har hänt så mycket, och det här är bara en bråkdel, det finns så mycket mer att skriva om, men jag ville börja ta hål på bubblan, låta lite av mitt inre sippra ut här på bloggen, och förhoppningsvis hjälper det nån där ute att spegla sig i mina tankar. Det här är mitt försök på att leva ännu mera sant och våga vara sårbar.

Lyssna gärna på min musik och följ mig gärna på min resa. Snart kommer ny musik!

Rum för själen

Sofi Ek på Spotify

Klättra upp mot ljuset

Mina barn har äntligen kommit hem! Hela jul och nyår har de varit på umgänge med sin biologiska pappa, och det har varit ett par låååånga veckor!! Saknaden är svår och jag dyker alltid ner i ett svart hål hur mycket jag än försöker peppa mig själv innan och planera andra roliga saker. Tomrummet slår mig rakt i ansiktet varje gång och sorgen välter över mig.

Men jag har också blivit expert på att klättra upp ur väldigt djupa svarta hål! Undrar om det är något man kan skriva på cv’t? Expert på att existera när det gör ont. Expert på att tillslut, trots allt, faktiskt börja känna glädje. För det är aldrig BARA svart, eller vitt, med mig är det alltid både och,…. samtidigt! Väldigt förvirrande! Eller kanske inte?! Kanske det mest vanliga av allt.

Efter att jag lämnade mitt X för flera år sen har jag upplevt mina absolut värsta år. För hans försök på makt och kontroll över mig blev först större och mer våldsam. Samtidigt har de här åren varit de lyckligaste någonsin. Jag har blivit fri, hittat mig själv, kärlek, och äntligen vågat gå mot mina drömmar. Men ju bättre det går för mig, ju mer vill mitt X hämnas. Så därför har jag blivit en expert i att skapa där det är kolsvart, klättra upp till ljuset, långsamt och mödosamt!

IMG_1548Så nu under jul och nyår har jag (mitt i all sorg och drama som ”x’et” skapade) ännu en gång lyckats kravla ut ur mitt svarta hål och jag känner mig så stolt! Stolt att vara kvinna – Ainbusk

Jag har dag efter dag tagit små men väldigt konkreta steg för att uppfylla mina drömmar! Dagarna har lett fram till att jag har blivit fotograferad av talangfulla Fotograf Rebecca, och sitter nu med flera fina bilder och ska välja vilken bild som ska bli mitt skivomslag?!

Jag önskar jag kunde få hjälp att välja!! Vilken bild tycker ni?

För nu händer det!! Jag ska släppa min första singel! Mina sånger ska delas med andra och jag hoppas att sångerna kommer ge stöd, pepp och glädje till andra, på samma sätt som sångerna har hjälpt mig att klättra upp ur det mörka hålet. Sångerna har hjälpt mig att resa mig upp, hitta rum för själen, min innersta röst, ta ett steg i taget, hitta tro och tillit, och fylla mig med kraft!

Debut Singel ”Rum för Själen”

Wanderlust